Nu kom jag ihåg att jag inte tycker om sånt här ytliga möten. Massa folk som inte känner varandra och + att ingen hälsar på varandra, inte i alla fall på mig, jag = obetydlig. Fick ont i huvudet av allt folk. Så nu sitter jag här ensam i stället för att sitta därborta i gräs (platsen där ingen vill bo) ensam i en konstig soffa. Mycket bättre här må jag säga. När jag (om jag får, och om det ska döpas) barn så ska jag bara ha för de närmaste. Vänner och sånt kan man köra en helg efter eller nått. Så jäkla märkvärdigt behöver det inte vara. Fast det är väl upp till var och en, i guess. Hela anledningen till att jag är allmänt less på dop kan vara för att Theo la en flottig hand på min kjol ^^.
Blev riktigt jävla ledsen i kyrkan det var inte alls långt i från tårar, prästen nämde Ale och det är när det här sånna här tider som dop t.e.x som jag vill att han ska vara med. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket... så där kom tårarna. Fan om han vart på dopet kanske jag inte kännt mig så jävla ensam och bortglömd. Han fanns alltid där och krama om mig. Hade sett fram emot den här helgen men nu sket sig allt. Vill att Ale ska leva.