Sitter och kollar på film. Helt själv. Jag hör hur regnet slår på taket. Jag tänker på resan till Stockholm som komma skall. Jag tänker på människor på tunnelbanan, sitter för sig själva och läser pocketböcker. En gång tänke jag, hon vill jag vara. Jag tror jag tänker så fortfarande. Det som gör dessa människor spännande är att man kan sitta och analysera om dennes persons liv. Jag kan se framför mig när hon kommer hem till sin lägehet på söndermalm. Hon läser lite till i hennes soffa som kommer i från ett svenskt märke. Hennes kille kommer hem med kassar fulla med mat. De ska äta lax med pressad potatis. De myser i soffan tills hon tar tag i sin killes hand och de går och lägger sig.

Är det bara jag som tänker dessa tankar?

Jag vill fly i från verkligheten, i från alla misstag som knager in på kroppen. Jag vill resa. Jag vill att ingen ska veta vem jag är. Jag vill vara helt anonym. Jag vill bli älskad. Älskad in på bara kroppen. Han ska vara perfekt. Inte ett fel.

Mina ord, till dig...