Denna man heter Ale och han tycker jag väldigt mycket om. Han är 89 år gammal och fyller 90 år om fyra månader, han är väldigt gammal och har varit med om många nedgångar under några år nu. Han har legat i koma i nästan en månad om jag tror rätt. Jag var och hälsade på honom på sjukhuset i Torsby där han var kopplad till respirator för att han inte kunde andas själv. Han har cancer. Ale har alltid funnits där för min mamma när hon var liten. Och han har även funnits där för mig och min syster. Jag och min syster älskar honom. Jag vet att han är gammal och kanske inte kommer att leva så länge till, jag som vill att han ska finnas där när mina barn växer upp och att han ska betyda precis lika mycket för dem som han gjort för mig. Jag vet att det inte kommer att bli så och jag har väldigt svårt att acceptera det för jag vill så gärna ha honom i mitt liv så länge som det bara går. Usch gråter bara jag  tänker på det. Den dan som han lämnar jordelivet kommer inte vara lätt.
Livet är orättvist. 

Det är som självaste havet rinner nerför mina kinder...