Sjukt partytaggad är jag men ändå så sitter jag här framför datorn. Har nyss läst mitt muntliga nationella för pappa. Kunde inte hålla tårarna borta. Men men så är det. Jag känner en sådan enorm saknad för en massa människor så att jag bara vill gråta. Vet inte varför jag ska vara såhär hela tiden. Det är alltid något som ligger där i hjärtat och skaver. Känns som att jag sårar mig själv hela tiden. Eller att jag blir sårad av andra. Men mest sårar jag mig själv tror jag. Nu ska jag gå in i rollen som  en iskall metall plåtburk, robot utan några som helst känslor. Om nu det gick.

I morgon och på lördag ska jag festa järnet i alla fall! :D