Jag blir så enormt trött av att ligga och tänka på att va härligt vi kunde ha haft det. Hur du har slängt bort mig. Eller om det var jag som slängde bort dig. Att det var jag som gjorde fel hela tiden, så att det inte blev vi. Eller att det bara inte var mening att vi skulle vara tillsammans. Men hur ska jag kunna veta det när det slutade så fel. Så så fel. Allt jag vill är att vi ska vara tillsammans. Att se dig med någon annan skulle vara så hemskt. Det känns redan hemskt eftersom jag vet att vi båda kommer att ses med någon annan. Men det var du som var rätt. Det känner jag i hela kroppen. Sättet du tog på mig. Din beröring. Sättet du pratade på och sa fina saker till mig. Hur jag hade svårt att få fram orden för att jag var rädd för att säga fel ord och förstöra allting. Hela tiden så rädd för att göra fel. Och så slutade det som det gjorde i alla fall. Aldrig kan jag hitta rätt.

Jag söker efter dig