Det var verkligen inte bra för mig att vara själv igår, i morse när jag vaknade så kände jag att jag aldrig mer vill gå upp och att verkligheten verkligen inte är en plats jag vill vistas i. Är fortfarande kvar i sängen och tårarna rinner ner för mina kinder. Skulle det inte vara otoligt skönt att vara en känslolös robot? Detta pratade jag och Emma om igår, och då höll jag inte riktigt med men nu gör jag verkligen det. Snälla förvandla mig till en känslolös robot. När kommer tiden då jag är som lyckligast? Vill bara att allting ska vara över. Jag skulle gärna ta studenten nu till sommaren och sen få försvinna med Sara till New york för ett år eller två. Gymnasiet skulle jag helst bara vilja hoppa över. Och hur ska jag kunna tro på livslång kärlek när de människorna i ens liv som man tror ska leva tillsammans livet ut, inte längre vill leva med varandra längre? Kan inte någon bevisa motsatsen? Patetiska människa

Snart kommer Emma <3