Sitter i skolan och har nyss läst klart Linda Skugges dagbok. Jag känner mig så sjukt träffad och ledsen nästan varje gång jag har tagit upp boken. Tänker på vissa killar som har kommit och gått, vissa som har fastnat och som jag drar mig ifrån att träffa igen. Har pms och finnar överallt just nu så det är kanske därför jag känner mig extra känslig, men jag har bara lust att åka hem och dra täcket över huvudet och aldrig vakna igen. Men ändå vill jag att "han" ska finnas där. Hatar mig själv. Känner för att riktigt skriva av mig. Men inte här. Känner för ett glas vin, vänner och ingen skola. Har en alldeles för tunn jacka, men orkar inte vintern. ÅH!