Vaknade runt 10 och jag låg kvar i sängen i 2 h och bara stirrade in i väggen, har helt enkelt för mycket att tänka på och så känns det lite meningslöst att gå upp när bussen till Sunnemo inte går förens halv 5. Men nu sitter jag i alla fall i soffan och kollar på Sjunde himlen och har just ätit frukost. I går kom Sara hit (det var meningen att Keri skulle komma, men icke) och jag bjöd på mat och så såg vi på Peter Pan och Dexter. Det var trevligt.

I går ringde grannen på och frågade om vi hade potatis hemma. Lite konstigt tyckte jag att det var. Osminkad var hon också.

Hur vet man när det är rätt? När man har glömt? Eller är det försent när man har upptäckt nått nytt? Vad gör man när allting känns omöjligt? Att det inte går att lösa på något sätt. Är det bara att låta nya äventyr ta tag i en, och låta det gamla stå kvar tills det känns mer möjligt? Jag går i tusen bitar. Allt jag vet är att jag vill. Vill. Vill. Vill...