I dag känns det jobbigt. Sådär som det känns när man inte kommer att ses på jätte länge. Och när man känner sig osäker på vad som kommer hända. Jag vet att jag kan besöka dig. Men ovissheten om hur många sömnlösa nätter det kommer bli. Jag känner mig löjlig. Men så är det. Saknar dig redan och tänker på dig hela tiden...

Satt igår och tänkte på vad som gör mig lycklig och jag kom fram till att jag faktiskt inte vet, finns så mycket som kan göra en lycklig. Jag har mindre än ett år kvar här i Karlstad och jag vill verkligen ta vara på detta år och liksom sluta på topp. Men hur slutar man på topp? Är det då när man inte känner att man är outbored på Karlstad? Och liksom inte vill lämna allting? Gå vidare? Är det att sluta på topp? Och vad vill jag göra med mitt liv? Är jag redo att bilda mitt egna jag, den person som jag ska vara i hela mitt liv? Är jag svensson människan som är som mest lyckligast när jag har en familj som prio ett. Eller är jag som lyckligast som världsvan karriärskvinna? Detta ska jag fundera ut detta år. Det bara måste jag.