Vill försvinna. Orkar inte pressen jag har på mig själv. Trycker ner mig själv. Egentligen omedvetet. Fast jag vet om det. Kanske är lite konstigt. Om jag ändå vore bra på någonting. Fast det kommer väl. Känner mig elak. Orkar inte ta tag i någonting. Men måste. Kan inte allting bara vara kravlöst. Någon likasinnad i närheten.

Vill gå och lägga mig i min säng och vakna upp någon helt annanstans...

Känns som att jag är fast. Kvävd.

Tror att det finns någonstans där det är bättre.
Inte här. Inte just nu. Men snart.


Jag lever endast för kärleken just nu.
Annars kunde allt annat lika gärna kunna kvitta.

Yeah, uppfriskande blogginlägg!