Jag vet inte när jag hade riktigt roligt, eller var riktigt lycklig sist. Ni vet en såndär dag som man kan se tillbaka på med ett leende på läpparna, när jag verkligen skrattade på riktigt så att mina ögon lyste av lycka. Skrattade så att det gjorde ont i magen för någon dag sen, åt en film. Men det räknas inte. Jag vet att jag snart är i en övergång i livet, jobb-skola. Men ändå känns allting så jobbigt. Tycker att det är jobbigt att vakna på morgonen och inte känna att jag trivs med mitt liv som det ser ut just nu. Ska det alltid bara så? Vara orolig över pengar, rädd för att bli vuxen. Samtidigt vilja ha allt det där på en gång. För då kanske jag blir lite lyckligare..

Och inte blir det bättre att jag har några av mina bästa vänner i ett annat land, stad så att man ska gå ikring och ha ont i hjärtat av saknad hela tiden.