Nu har det varit tyst ett tag här. Beror på att jag inte vill lasta allt här. Vill inte egentligen skriva att jag mår så himla dåligt hela tiden. Fast det är ju det jag gör så därför har det varit tyst här. Allting bottnar i att jag vill flytta hem alltså till Karlstad. Är till och med lite sugen på att börja jobba för karlstad kommun. Saknar alla där och alla goa gamlingar. Men det är hudterapuet jag vill bli, det är ju därför jag är här. Men trodde aldrig att det skulle vara så här svårt. Flera prov varje vecka, vara glad (när man inte är det) hela tiden, stressad, prestations ångest och denna hemska hemlängtan. Fina lägenheten i Karlstad, Nala som möter mig i dörren när jag kommer hem och ger mig all sin kärlek, älskade bästa Joakim min bästa vän. Att få pussa honom när jag vill, att han bara är där och finns i min närhet. Det är så mycket som gör ont med att bo här och det känns som att jag missar så mycket av mina finas liv. Mitt liv står still. Det är så det känns.

 

Allt känns så hopplöst. Vet inte vad jag vill längre. Även fast jag vet vad jag vill.